Cersetorii români din Suedia sînt primiti si cu dragoste si cu ura

0
2060

De rumänska tiggarna möttes av kärlek och hat

I början av sommaren åkte Maria och Daniel tillsammans med sju andra rumänska romer till Sverige för att tjäna pengar genom att tigga. De har suttit på gator i Osby och Älmhult och mötts av stenkastning och hat. Men också av medmänsklig värme.
På spisen kokar soppa med fläsk. Rumänsk soppa. Tilltugget, den råa löken skuren i generösa klyftor, känns lika östeuropeiskt det. Maria rör förnöjt, smakar av, rör lite till. Tidigare i sommar letade hon mat i sopcontainrar bakom Willys i Älmhult för att inte behöva lägga sig hungrig i husvagnen i skogen, men sedan ett par veckor tillbaka är livet lite lättare. Hon och åtta andra romer får genom den evangeliska missionsgruppen Hope 587:s försorg nu bo i Betelkyrkan i Hallaryd en dryg mil nordväst om Osby.
– I den stunden då vi fick hjälp tänkte jag bara ”wow”. Det är som att Anneli (Anneli Johnsson, grundare av Hope 587, reds anm) är min mor, säger Maria.
Maria och hennes make Daniel kommer från en liten by i södra Rumänien, en by där livet är svårt, speciellt för den romska minoriteten. Själv jobbade hon någon dag då och då med trädgårdsarbete. Daniel samlade ved i skogen och sålde.
– Är du rom och söker jobb i Rumänien så får du inget. De talar illa om oss och säger att vi bara kommer att stjäla, säger Maria.
Till sist mäktade de inte längre med att försörja sina tre barn Ioan, Robin och Alex, som är mellan fem och elva år gamla. De lämnade dem hos farföräldrarna och begav sig tillsammans med sju släktingar av i skåpbilar mot Sverige. En vän som bor i Malmö hade lovat att han skulle kunna ordna jobb på lantbruk åt dem.
– Men när vi kom fram så gick det inte längre att få tag på honom, säger Maria. Så det blev inga jobb.
Istället beslöt sig gruppen för att försöka tigga ihop pengar, precis som så många andra romer från Östeuropa gjort i Sverige på senare år. Ofta får tiggarna ihop mellan 100 och 150 kronor om dagen, betydligt mycket mer än de skulle kunna tjäna på de sällsynta och ytterst tillfälliga jobb som de trots sin etnicitet kan få i hemlandet. Sådana är nämligen marknadsekonomins spelregler i en europeisk union där de ekonomiska klyftorna är avgrundsdjupa och arbetslivet genomsyrat av etnisk diskriminering.
Att tigga i Malmö var dock inte lönt, kom Maria och hennes släktingar fram till. Där fanns redan för många tiggare. Därför bestämde de sig för att åka till någon mindre ort där de inte har någon konkurrens. Valet föll på Älmhult och Osby och sedan början av sommaren har de suttit utanför olika butiker på de bägge orterna.
– Vi bodde i våra minibussar och en husvagn vid en liten skogsväg i närheten av väg 23, säger Maria. Det var tufft. Vi kunde inte duscha, inte laga mat. Vi har inte haft någon toalett.
På gatorna möttes de visserligen av flera vänliga människor som skänkte pengar. Men de möttes också av upprörda känslor. Daniel, som till skillnad från Maria knappt kan någon engelska, gestikulerar över soppan och de råa lökklyftorna för att illustrera vissa förbipasserandes reaktioner.
– Many racist, many racist. Gaah, gaah, gaah!
mai mult la :  http://www.skanskan.se/article/20140822/OSBY/140829835/-/de-rumanska-tiggarna-mottes-av-karlek-och-hat-

Lasă un răspuns